Det krävs beredskap, kunskap och planering för att inte människor med funktionsnedsättningar skall hamna utanför i olika katastrofsituationer. Så löd temat de sista dagarna i maj då jag deltog i en internationell konferens i Oslo anordnad av det norska utrikesdepartementet i samarbete med den norska motsvarigheten till Shia dvs. Atlas. Jag skulle delta tillsammans med en representant från MSB, myndigheten för samhällsskydd och beredskap men tyvärr fick deras representant åka på en annan utryckning.
Representanter från Haiti och Pakistan skildrade hur man där hanterat de naturkatastrofer som drabbat dessa länder. Ur dessa kriser har en större medvetenhet och beredskap vuxit fram för att ge människor med olika former av funktionsnedsättningar skydd.
På konferenser som denna blandas högtravande deklarationer från ministrar och högt uppsatta administratörer om vikten av medvetenhet med mer konkreta beskrivningar om vad som behöver göras. Den stora utmaningen är att rutiner och fina program också skall fungera när katastroferna kommer och att enskilda människor tar initiativ då det behövs.
Trots alla viktiga tal och utfästelser gjorde en lågmäld italienare störst intryck på mig. Han hade tjänstgjort i Afghanistan under kriget och berättade om mötet med en man (Mustafa) som förlorat sina ben i en minolycka och som enträget kom till rehabstationen som var stängd under kriget. Det var inte bara den mannen som kom utan hela väntrummet var fullt i fall rehabstationen skulle öppna. På Mustafas envisa och enträgna begäran öppnades till slut rehabstationen. Han fick hjälp i form av proteser. Han kom dock fortfarande tillbaka varje dag och frågade om han inte kunde få ett arbete. Så småningom lät personalen honom pröva och det visade sig fungera mycket bra. För att göra en lång historia kort har detta initiativ lett till att det drivs nu ett flertal rehabstationer där all personal har egna funktionsnedsättningar. Slogan "nothing about us without us" fick en ny innebörd för mig.
Representanter från Haiti och Pakistan skildrade hur man där hanterat de naturkatastrofer som drabbat dessa länder. Ur dessa kriser har en större medvetenhet och beredskap vuxit fram för att ge människor med olika former av funktionsnedsättningar skydd.
På konferenser som denna blandas högtravande deklarationer från ministrar och högt uppsatta administratörer om vikten av medvetenhet med mer konkreta beskrivningar om vad som behöver göras. Den stora utmaningen är att rutiner och fina program också skall fungera när katastroferna kommer och att enskilda människor tar initiativ då det behövs.
Trots alla viktiga tal och utfästelser gjorde en lågmäld italienare störst intryck på mig. Han hade tjänstgjort i Afghanistan under kriget och berättade om mötet med en man (Mustafa) som förlorat sina ben i en minolycka och som enträget kom till rehabstationen som var stängd under kriget. Det var inte bara den mannen som kom utan hela väntrummet var fullt i fall rehabstationen skulle öppna. På Mustafas envisa och enträgna begäran öppnades till slut rehabstationen. Han fick hjälp i form av proteser. Han kom dock fortfarande tillbaka varje dag och frågade om han inte kunde få ett arbete. Så småningom lät personalen honom pröva och det visade sig fungera mycket bra. För att göra en lång historia kort har detta initiativ lett till att det drivs nu ett flertal rehabstationer där all personal har egna funktionsnedsättningar. Slogan "nothing about us without us" fick en ny innebörd för mig.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar